Har du frågor: 079-341 26 01
Endast SMS
Pudendusneuralgi är ett kroniskt neuropatiskt smärttillstånd som uppstår när pudendusnerven (blygdbensnerven) blir irriterad eller inklämd. Nerven bildas av de sakrala nervrötterna S2–S4 och försörjer mellangården, de yttre könsorganen samt ändtarmens och urinrörets slutarmuskler.
Nerven har alltså både känsel-, muskel- och autonoma funktioner, vilket förklarar tillståndets breda symtombild. (Se även Metodicas patientinformation om sakrala neuralgier.)
Nerven kan klämmas på flera ställen längs sitt förlopp:
Mellan de två bäckenligamenten (sacrotuberala och sacrospinala ligamentet) – den vanligaste platsen.
Pudenduskanalen, en trång kanal i bäckenets sidovägg.
Mellan piriformis- och coccygeusmuskeln.
Längre ut mot mellangården.
Tillståndet påverkar livskvaliteten påtagligt och är ofta långdraget innan rätt diagnos ställs.
Diagnosen är i huvudsak klinisk och bygger på de så kallade Nantes-kriterierna, framtagna av en fransk expertgrupp 2008 och i dag internationellt vedertagna. De fem huvudkriterierna är:
Det sista kriteriet är särskilt viktigt: en ultraljudsguidad diagnostisk blockad är både ett diagnostiskt och ett behandlande steg, med rapporterade svarsfrekvenser på 70–94 % hos väl utvalda patienter.
Magnetkamera och neurofysiologisk undersökning kan användas som komplement, men har en begränsad roll – diagnosen ställs inte med bilddiagnostik.
Den diagnostiska blockaden och den fortsatta behandlingen kan riktas mot två olika nivåer längs nervens förlopp: det interligamentösa planet vid spina ischiadica (sittbenstaggen), eller längre ut i Alcocks kanal. Nerven delar sig i sina tre slutgrenar – nedre rektalnerven, perineala nerven och penis-/klitorisryggnerven – någonstans mellan dessa två nivåer, vilket gör valet kliniskt relevant.
Räcker en nivå för att täcka alla besvär? Inte alltid. Nervens grenmönster varierar mellan individer, och hos en del avgår den nedre rektalnerven redan innan nerven når Alcocks kanal – i vissa fall som en helt fristående gren som aldrig passerar genom kanalen. En blockad vid spina ischiadica ligger därför oftast före denna grenpunkt och når då samtliga tre grenar, medan en blockad längre ut i Alcocks kanal i sådana fall kan missa just rektalgrenen. Ingen av nivåerna garanterar alltså fullständig täckning hos alla patienter, vilket är en anledning till att en kompletterande blockad av enskilda slutgrenar ibland behövs om den första blockaden bara gav partiell effekt.
Är Alcocks kanal lättare att nå med ultraljud? Nej – en kadaverstudie som jämförde ultraljudsguidad träffsäkerhet vid de två nivåerna fann ingen statistiskt säkerställd skillnad (76 % vid spina ischiadica jämfört med 81 % i Alcocks kanal). Båda nivåerna är alltså fullt genomförbara med ultraljud, men de skiljer sig åt tekniskt: vid spina ischiadica krävs en medial infart för att bäst se själva nervstammen och en främre infart för att se slutgrenarna, medan Alcocks kanal kan nås längs ett tydligt benigt landmärke (höftbenets kant via incisura ischiadica major, spina ischiadica och incisura ischiadica minor) som är relativt lätt att följa med ultraljud.
I praktiken väljs nivå därför snarare utifrån var patientens symtom är som mest uttalade och vilken struktur som misstänks vara den huvudsakliga inklämningsplatsen, än utifrån vilken nivå som skulle vara enklast att nå.
Metodica Specialistläkare använder mestadels den transgluteala infarten (genom sätesregionen), eftersom den når nerven innan den grenat sig och därmed täcker även de yttre nervgrenarna bättre än en längre ut placerad injektion, där vissa grenar redan kan ha separerat från huvudstammen (se även avsnitt 07 om olika infartsvägar).
Utöver valet av nivå finns även flera olika vägar in till nerven. Förutom den transgluteala infarten som beskrivs ovan finns två andra beskrivna infartsvägar:
Utförs fingerlett via slidan och är därför begränsad till kvinnor. Kan göras i samband med gynekologisk undersökning utan separat ultraljudsutrustning, vilket gör den bekväm i vissa vårdmiljöer, men är inte visad vara mer effektiv än den transgluteala tekniken.
Injektionen ges längre ut, närmare mellangården. Metoden minskar risken för påverkan på ischiasnerven och används därför ofta vid kortare ingrepp där den risken helst ska undvikas helt, men når nerven efter att en del av grenarna redan separerat, vilket kan ge en mer ofullständig täckning.
Vid pudendusneuralgi finns en särskilt viktig anledning att välja en icke-destruktiv metod:
Traditionell, värmebaserad metod som medför risk för permanent nervskada. Eftersom pudendusnerven styr ändtarmens och urinrörets slutarmuskler kan en sådan skada ge bestående känselbortfall eller inkontinens.
Arbetar vid högst 42 °C och skadar inte nervvävnaden (se Metodicas patientinformation om pulserad radiofrekvensmodulering).
Behandlingen ges ultraljudsguidat, där nålens läge finjusteras med hjälp av elektrisk stimulering tills patienten känner igen stimuleringen i rätt område.
En variant med hög spänning och lång behandlingstid (900 sekunder) har i en studie på 20 patienter, som samtliga svarat på en föregående diagnostisk blockad, gett en minskning av smärtan från VAS 7,0 till 3,2 redan efter en vecka, med bibehållen effekt vid uppföljning. Systematiska översikter rapporterar smärtlindring hos upp till 95 % av terapiresistenta fall, men hur länge effekten består är ännu oförutsägbart.
Pudendusneuralgi är ofta ett sammansatt tillstånd. Även om det kan börja som en ren nervirritation utvecklas det med tiden ofta till ett bredare bäckensmärtsyndrom, där också muskulära, biomekaniska och centralnervösa faktorer bidrar.
Därför ger en enskild åtgärd sällan full effekt – bäst resultat nås vanligen genom att kombinera riktad intervention med bäckenbottenfysioterapi och läkemedel.
Denna information är allmän och avser att ge en övergripande bild av tillståndet och behandlingsalternativen. Den ersätter inte en individuell medicinsk bedömning. Diskutera alltid för- och nackdelar samt förväntat resultat med din behandlande läkare inför behandling.