Har du frågor: 079-341 26 01
Endast SMS
Proloterapins rötter finns i de injektionsbehandlingar av bråck som användes under 1920- och 1930-talen, där man sprutade in retande lösningar i bråckporten för att stimulera bildning av ny, stärkande bindväv. Under 1930-talet började den amerikanske kirurgen Earl Gedney tillämpa samma princip på försvagade ligament och instabila leder, sedan han själv fått en svår tumledsskada som hans kollegor inte kunde behandla.
Själva begreppet proloterapi – av ”proliferation”, nybildning av vävnad – myntades av den amerikanske kirurgen George S. Hackett, som 1956 gav ut den första läroboken om metoden. Hackett beskrev hur försvagade ligament och senfästen kan ge upphov till kroniska smärtmönster, och tillsammans med bland andra Gustav Hemwall spred han metoden genom kurser och kongresser i USA under de följande decennierna. Parallellt började metoden läras ut i organiserad form till amerikanska läkare redan under 1950-talet.
Från 1980-talet började metoden prövas i kontrollerade studier, och forskningen spreds successivt till andra länder. Tidiga randomiserade studier vid kronisk ländryggssmärta publicerades bland annat i The Lancet 1987 och följdes av studier i Storbritannien och Australien. Under 2000-talet kom de första placebokontrollerade studierna vid knäartros, och i dag bedrivs forskning i stora delar av världen – bland annat i USA, Australien, Argentina, Iran, Sydkorea och Hongkong.
Metoden har också förändrats över tid. De tidiga lösningarna innehöll ofta starkare retande ämnen, som fenol eller natriummorrhuat, medan ren glukoslösning i dag är det helt dominerande alternativet. Dessutom har ultraljudsguidning gjort det möjligt att placera injektionerna med betydligt större precision än när de gavs enbart utifrån anatomiska landmärken.
Proloterapi (av engelskans ”proliferation”) är en injektionsbehandling där en hyperton (starkt koncentrerad) glukoslösning – vanligen mellan 10 och 25 %, hos Metodica 15 % – injiceras direkt i eller precis intill senfästen, ligament och ledkapslar med kronisk, överbelastningsrelaterad smärta.
Den höga glukoskoncentrationen skapar en osmotisk stress som lokalt kan ge en mild, kontrollerad cellskada (osmotisk cellruptur) i det injicerade området.
Den milda, lokala retningen tros utlösa kroppens naturliga läkningskaskad, med ökad produktion av tillväxtfaktorer och cytokiner som stimulerar nybildning av bindväv i det försvagade sen- eller ligamentfästet.
En hyperton glukosmiljö har visats i cellstudier öka uttrycket av gener som kodar för olika tillväxtfaktorer, vilket ger ett cellbiologiskt stöd för den kliniska hypotesen om vävnadsstärkande effekt.
Över flera behandlingar, ofta med veckors mellanrum, är avsikten att gradvis stärka och stabilisera det försvagade senfästet eller ligamentet, vilket på sikt ämnar minska smärta och öka belastningstoleransen.
Den exakta mekanismen är fortfarande inte fullständigt fastställd. Det är viktigt att skilja denna klassiska, koncentrerade proloterapi från de betydligt utspäddare glukoslösningar (5 %) som används vid perineural injektionsterapi och hydrodissektion – där syftet snarare är neuromodulerande än vävnadsstärkande.
Proloterapi är bland de bättre studerade av de mer ovanliga ortobiologiska injektionsteknikerna, med flera oberoende randomiserade studier:
Sammanfattningsvis är proloterapi vid knäartros och lateral epikondylalgi stödd av flera oberoende randomiserade studier med genomgående positiva, om än måttligt starka, resultat. Vid kronisk ländryggssmärta är evidensen svagare och mer blandad.
Behandlingen ges ultraljudsguidat med flera små injektioner (ofta kallat ”peppering”-teknik) direkt i eller intill det aktuella senfästet, ligamentet eller ledkapseln.
En behandlingsserie omfattar vanligen tre till sex tillfällen med tre till fyra veckors mellanrum, där varje session följs av en kort period av relativ avlastning innan successiv återgång till belastning och träning.
Den vanligaste biverkningen är övergående, ibland måttligt uttalad, smärta och stelhet i det behandlade området under några dagar efter injektionen – en förväntad del av den avsedda läkningsreaktionen.
Allvarliga biverkningar är sällsynta vid korrekt ultraljudsguidad teknik.
Denna information är allmän och avser att ge en övergripande bild av metoden och den vetenskapliga grunden. Den ersätter inte en individuell medicinsk bedömning. Diskutera alltid för- och nackdelar samt förväntat resultat med din behandlande läkare inför behandling.