Perineural injektionsterapi (PIT) med 5 % glukoslösning

01 Bakgrund

Perineural injektionsterapi (PIT), även kallad Lyftogt-teknik (se avsnitt 02), innebär att en utspädd glukoslösning – vanligen 5 % dextros i vatten, D5W – injiceras ytligt, precis under huden, längs förloppet av en perifer känselnerv som misstänks bidra till kronisk smärta.

Metoden skiljer sig därmed både till syfte och teknik från klassisk proloterapi, som riktas mot senfästen och ligament med en starkare glukoslösning, och från hydrodissektion, som ges djupare, direkt runt en specifik nervstam. PIT används främst vid kronisk, ytlig, ofta brännande eller överkänslig smärta där man misstänker en komponent av neurogen inflammation i små hudnerver.

PIT är en av flera behandlingar med 5 % glukos. Läs mer i översikten om 5 % sockerinjektioner.

03 Valleix punkter – där nerverna är som känsligast

Lyftogt lägger stor vikt vid att hitta de punkter längs nerven där den är som mest överkänslig. Dessa kallas Valleix punkter, efter den franske läkaren François Louis Isidore Valleix, som beskrev dem 1841 i sin lärobok om nervsmärtor, Traité des névralgies ou affections douloureuses des nerfs. Det är begränsade områden längs nervens förlopp som är tydligt ömma vid tryck. Ibland strålar smärtan då ut i det område som nerven försörjer, vilket kallas Valleix fenomen.

Punkterna sitter på förutsägbara platser längs nerven:

• där nerven kommer ut genom en öppning eller kanal i skelettet
• där nerven tränger igenom en bindvävshinna (fascia) eller en muskel för att komma närmare huden
• där nerven förgrenar sig i huden
• där nerven ligger ytligt över ett fast underlag, oftast ben, så att den lätt kan tryckas mot underlaget

På dessa platser är nerven särskilt utsatt för tryck, friktion och för att böjas av, och det är ofta här de små smärtnervtrådarna är som mest irriterade. I Lyftogts utbildningsmaterial gås nervernas anatomi och Valleix punkter igenom i detalj, och injektionsställena markeras utifrån dem.

Vid behandlingen känner läkaren därför efter ömma punkter längs den aktuella nerven och ger injektionerna där. Att ömheten och smärtan ofta minskar direkt efter injektionen används som ett tecken på att rätt nerv har behandlats (se avsnitt 08).

05 Ny grundforskning om vätskeflöde längs nerverna

Hjärnan och ryggmärgen omges av cerebrospinalvätska (likvor), som bland annat förser nervvävnaden med näring och för bort slaggprodukter. I omkring 150 år har man ansett att vätskan bara cirkulerar i det centrala nervsystemet. Nyare forskning tyder på att den även når ut i de perifera nerverna, alltså de nerver som löper ut i armar, ben och hud.

Fenomenet upptäcktes av den amerikanske plastikkirurgen Joel Pessa och forskaren Edward Scott under en plastikkirurgisk studie. När de förde in koksaltlösning i hjärnans vätskefyllda hålrum (ventriklar) hos kroppar som donerats till forskning, svällde en nerv vid handleden.

I en studie från 2022 använde Pessa samma metod på åtta donatorer och undersökte sedan medianusnerven, den nerv som kläms vid karpaltunnelsyndrom. Fynden tydde på att vätskan flödar i nervens hinnor och höljen. Som spårämne valde han partiklar av ungefär samma storlek som en glukosmolekyl. Motiveringen var att nervernas och hjärnans hinnor har transportproteiner för bland annat glukos, laktat och ketoner, och han föreslår att nervhinnorna är med och transporterar glukos och andra ämnen till nervtrådarna.

År 2024 publicerade forskargruppen vid University of Florida en musstudie i tidskriften Science Advances. Mycket små guldpartiklar som tillfördes hjärnans ventriklar spreds genom de perifera nervernas hinnor och nådde ända in i nervtrådarna långt ut i kroppen. Forskarna tolkar fynden som att vätskan kan bidra till nervernas näringsförsörjning och till att föra bort slaggprodukter.

Även om det rör sig om grundforskning är resultaten intressanta i ljuset av Lyftogts hypotes om lokal glukosbrist i överretade nerver (se avsnitt 04), eftersom de tyder på att nerverna har ett eget system för att transportera glukos och andra näringsämnen.

07 Vetenskaplig evidens

PIT är en relativt ny metod, och det vetenskapliga underlaget består främst av mindre studier, fallserier och några kontrollerade undersökningar:

• En studie vid komplext regionalt smärtsyndrom (CRPS) visade lovande resultat för perineural glukosinjektion avseende både smärta och funktion.
• En retrospektiv studie av karpaltunnelsyndrom visade att en enda ultraljudsguidad D5W-injektion gav bibehållen smärtlindring hos en betydande andel patienter vid sex månaders uppföljning. Sensorisk nervledningshastighet identifierades som en prognostisk faktor för behandlingssvar.
• En pågående studie jämför perineural D5W med perineural lokalbedövning vid knäartros, för att undersöka om den nervdämpande effekten ger något mervärde utöver ren bedövningseffekt.
• En fallrapport vid perifer facialispares (Bells pares) och en fallserie vid postherpetisk neuralgi har visat lovande, om än preliminära, resultat när PIT använts som tilläggsbehandling.

Sammantaget är PIT en lovande men fortfarande relativt ny metod, där evidensen mestadels består av mindre studier och fallserier snarare än stora, randomiserade studier. Metoden har dock en god säkerhetsprofil, eftersom själva substansen – utspädd glukos – är en naturlig, kroppsegen molekyl utan känd toxicitet i dessa mängder.