Har du frågor: 079-341 26 01
Endast SMS
Hydrodissektion är en ultraljudsguidad teknik där vätska injiceras med visst tryck runt en perifer nerv för att mekaniskt separera nerven från omgivande vävnad – till exempel från senskidor, muskelfascior, ärrvävnad eller andra strukturer som nerven har vuxit fast vid eller är instängd av. Ordet beskriver just detta: vätska (hydro) används för att dissekera, det vill säga separera, vävnadsskikt från varandra utan kirurgiskt snitt. Vid Metodica Specialistläkare används vanligen en 5 % glukoslösning (D5W) som injektionsvätska.
Hydrodissektion är en av flera behandlingar med 5 % glukos. Läs mer i översikten om 5 % sockerinjektioner.
En nerv är inte bara en passiv ledning utan en levande vävnad med egen blodförsörjning och egen nervförsörjning. Båda påverkas när nerven kläms eller växer fast i omgivande vävnad, och de utgör en viktig del av förklaringen till både symtomen vid nervinklämning och effekten av hydrodissektion.
Små blodkärl i och kring nervens bindvävshölje försörjer nervtrådarna med syre och näring. Svenska experimentella studier av Rydevik och Lundborg har visat hur känsligt detta system är för tryck. Redan vid 20–30 mmHg hämmas blodflödet i de små venerna, vid 40–50 mmHg påverkas även de små artärerna och kapillärerna, och vid 60–80 mmHg upphör blodflödet i nerven helt.
Följden blir venstas, svullnad inne i nerven och syrebrist, vilket försämrar nervens funktion och läkningsförmåga.
Nervens bindvävshölje har egna, små smärtkänsliga nervtrådar. De reagerar inte vid normala rörelser, men aktiveras av lokalt tryck och av överdriven eller lokal sträckning av nerven.
Vid långvarig inklämning kan de bli överkänsliga och bidra till en lokal, så kallad neurogen inflammation. Det kan förklara varför smärtan vid nervinklämning ofta sprider sig utanför nervens eget försörjningsområde.
Hydrodissektionen syftar till att påverka båda mekanismerna. När vätskan lösgör nerven från omgivande vävnad minskar trycket på nervens blodkärl, så att blodflödet kan återställas. Samtidigt minskar den mekaniska retningen av nervi nervorum, och nerven återfår sin förmåga att glida fritt vid rörelse.
Djurstudier talar för att redan ett lätt tryck kan sätta igång och underhålla nervsmärta. Därför kan även en måttlig inklämning, som inte ger tydliga fynd vid nervledningsundersökning, ge besvär – och svara på en frigörande behandling.
Vid nervsmärta finns ofta begränsade punkter längs nervens förlopp som är tydligt ömma vid tryck. Ibland strålar smärtan då ut i det område som nerven försörjer, vilket kallas Valleix fenomen.
Punkterna har fått sitt namn efter den franske läkaren François Louis Isidore Valleix, som beskrev dem 1841 i sin lärobok om nervsmärtor, Traité des névralgies ou affections douloureuses des nerfs. Han såg sådana tryckömma punkter som ett nästan regelbundet fynd vid nervsmärta.
Punkterna sitter på förutsägbara platser längs nerven:
Ömheten märks särskilt där nerven ligger ytligt över ett fast underlag, oftast ben, eftersom nerven då kan tryckas mot underlaget vid undersökningen. Samma platser är också särskilt utsatta för tryck, friktion och för att nerven böjs av. Därför sammanfaller Valleix punkter ofta med de ställen där nerver brukar klämmas in.
Ömheten hänger sannolikt ihop med att nervens egna smärtnerver, nervi nervorum, har blivit överkänsliga (se avsnitt 02). Vid undersökningen kan läkaren därför känna efter ömma punkter längs nerven som en första vägledning och sedan med ultraljud bekräfta var nerven sitter fast, innan hydrodissektionen görs.
Injektionen skapar ett vätskeskikt som fysiskt lösgör nerven från omgivande, sammanväxt vävnad. Det minskar den kroniska mekaniska retningen och kompressionen av nerven och dess nervi nervorum.
När trycket runt nerven minskar kan blodflödet i nervens egna blodkärl (vasa nervorum) återställas, vilket gynnar nervens syresättning och läkningsförmåga.
Utöver den mekaniska frigörelsen har glukoslösningen sannolikt samma nervdämpande effekt som vid perineural injektionsterapi. Det gör 5 % glukos till ett lämpligt val i stället för koksaltlösning eller lokalbedövning.
Glukoslösning saknar lokalbedövningens toxicitetsrisk vid stora volymer eller upprepade injektioner. Den kan därför användas som huvudsaklig injektionsvätska även vid mer omfattande behandling av djupare nervstrukturer.
Under kontinuerlig ultraljudsguidning identifieras nerven och den vävnad den är sammanväxt med. Vätskan injiceras därefter varsamt på båda sidor om nerven, så att ett tydligt vätskeskikt bildas och nerven ”flyter fri” från den omgivande vävnaden. Det går att se direkt på ultraljudsbilden under behandlingen.
Volymen anpassas efter vilken nerv och vilket område som behandlas. En eller ett fåtal behandlingar räcker ofta, men en uppföljande behandling kan bli aktuell vid delvis svar.
Denna information är allmän och avser att ge en övergripande bild av metoden och den vetenskapliga grunden. Den ersätter inte en individuell medicinsk bedömning. Diskutera alltid för- och nackdelar samt förväntat resultat med din behandlande läkare inför behandling.